another round on the spiral.

i'm awfully stoned at the moment, and i find it quite hard to write. i find most things really hard right now, and yet i maintain the ability to execute them. I am more stoned than the man in the mirror, yet i override the limit with ease. i amed to be able to do so. i feel that it's a strength that i gained as a reward for really hard work. (what is the correct preposition that would be the last one in that sentence?)

My relation to sugar....what is it?

I'm quite scared of it. i feel like i'm a bad, hated and lonely person if i'd want it. we could stop here for a first analysis - what is "to want energy/satisfy the thirst"? sweet things are associated with earth/ground. so are fat people and sturdy or strong people. sweet is home. milk. sleep and awake. to sink in. mother. if we translate that directly: "i am afraid of embracing the protection of my mother." but there is a roughness in this that isn't giving the full picture. the information retieval system isn't aware of where to retrieve tthe information. it only knows that the information is placed somewhere, and with a rough description of what it might look like and what the purpouse of getting it is to the current level.

How will I look for the information? there are some strategies: you find a script that translates the information on all the levels(ref. up), which means you have to unlock the levels into a sphere when the information is recieved. change yourself. the second option is to find a script that translates the path to the information. change the view. find a script that allows the exact copy of the information so that your current level reads a script of its future (which is not the most effective way). Then you could only pack up for a long night and search under every stick and stone until you find it. ....you could be lucky, or not. maybe you could get clues on the way.

is there a back door to finding it?

the first thing i have to do is to sit down and think for a second. stop time. because you know as long as you are not afraid.

mobila kontorsplatser

en hel del jobbar mobilt idag och många sitter på kafé och jobbar. varför finns inte "arbetarkaféer" med eluttag och nätverk vid varje bord och små skyltar där man kan lägga in sitt visitkort medan man sitter?

jag hade en idé igår om att man borde bygga hus utformade för kollektivboende med tillfälliga gäster. inte hotell eller vandrarhem alltså. något som kanske är ett mellanting mellan villan som ett gäng ungdomar köpt tillsammans och studentbostäderna. detta ligger förmodligen längre fram i tiden än kafégrejen.

jag tror att vi kommer att bli mer mobila än vi nu kan se. fler än jag är påväg att bli lyxluffare.

percieve something new

I can't expect things to solve themselves, this took me years to learn. Now i have a super secret thing going on, and I can't tell my intentions to anyone. This means that all the problem solving and all the motivation that it will take I have to cash up for myself. All the ideas has to be collected in a dark hole. I can never blame the system for not being easy on me, because what I do is outside the system.

So how do you create something new? "something that doesn't exist" is a philosophical issue. I'd say that everything we can come up with is either a reaction to something that already exist and will complete this existing thing, or you will improve what is, which means the same thing as the last thing stated. So new ideas only emerge from the already taken inspiration. everything you can come up with is a product of everything that you can percieve. "something new" is unthinkable. The next floor of the card house is always built on the floor under it. Or the table.

This leads me to the conclusion that whatever I possibly need to do I just need to calm down enough to understand what is going on around me. Then when I have the full information I have too clarify my intention. After this it is always possible to "create" the next step of the process.

If you know where you are you know where to go. Only the self image can stand in the way of this process.

the other day the auto pilot went out of order

Häromdagen var allt ur rutin. Jag försökte då och då köra på autopilot när jag tog kunder för att de över huvud taget skulle förstå vad jag menade: Betala såhär mycket, varsågod - kaffe, hej, ja, nej,.... Det var vansinnigt genomskinligt. Men såna dagar kan man väl ha såklart! Jag öppnade kylar med korsande arm, vred mig åt fel håll så att jag fick snurra tre kvarts varv för att komma räätt istället för en kvarts varv, och jag funderade på saker som vad livet går ut på och vad som hindrade mig från att gå ut och leka på kyrkogården bredvid. Jag var otrevlig mot människor jag älskar och log hjärtligt mot dem jag inte vill beblanda mig med. Jag snubblade på mina fötter varje steg jag tog helt enkelt.

En viloprocess sade min goda kollega när vi pratade senare samma dag. Helt sant, tänkte jag. Visst var jag i en viloprocess sedan det senaste kiropraktorbesöket. När man slappnar av till den grad att man luckrar upp rutiner som är de starkaste man haft i sitt liv och inte längre minns dem med ryggraden så är man nog jävligt öppen för förändring. När jag började träna bujinkan hade jag en liknande upplevelse. när jag varit i afrika en månad kände jag också något sådant. Man vill bara sova hela tiden, och varje steg man går känns helt missanpassat. Allt ska man lära sig från början igen.

En aspekt av det som kom upp under dagen tyckte jag var särskilt intressant. Jag hade inte problem med själva faktum att jag var klantig på jobbet för egen del, man kan ha en konstig dag, vem fan bryr sig. De flesta i min omgivning är jag övertygad om tänker samma sak och skulle de inte göra det hade jag nog tyckt att de var lite konstiga som inte tar processen för vad den är. Alla ansikten ska fram, kosta vad det vill. Visst? Men så dyker en särskild människa upp som jag av någon jävla anledning söker godkännande hos, och jag känner mig då en aning dum när han får bevittna mitt icke-flöde. Det hela är ganska komiskt och harmlöst. Denna person i sig är inte den som varken ger godkännande eller bryr sig särskilt mycket om godkännande från andra. Hans kanske starkaste filosofiska attribut är snarare: "Välj vad du gör, gör det för din egen skull, bekräfta dig själv, fråga inte mig om du gör rätt eller fel. Fråga dig själv om något sådant ens finns. Skadar du mig så säger jag till." Här är det egentligen väldigt svårt att få en värdering, men någon sorts superstark instinkt sätts igång utan mitt godkännande (inget annat hade satts på eller stängts av med mitt vanliga godkännande den dagen). Instinkten att försöka få en bekräftelse på att jag får lov att vara som jag är sätter in och en enorm självreflektion tar över min tankeverksamhet.

Historiskt har jag dragits lite mer till folk som inte direkt ger mig den lyxen. Folk som har eget att tänka på och intressen för saker utanför sig själva. Folk som inte går hela dagarna och tänker på hur de ser ut. Jag har även dragit mig lite ifrån dem som tycker att jag är så himla fantastisk och dem som alltid vill umgås eller kanske när vi väl umgås kan de inte hålla ögonen eller tassarna borta. Jag känner mig trygg med dem som har en självbevarelsedrift, alltså, när en person har mål i sitt liv som går utöver bekvämlighet och utöver stundens lyckojakt. ringer någon mig tre dagar i rad så tappar jag förmodligen intresset för personen. Hellre dissad än överöst med komplimanger, alla gånger.

Min mor brukade säga att hon älskade mig så otroligt mycket. Hom mådde också piss för hon hade inga fritidssysslor när hon hade fullt upp med oss barn. Jag kan fortfarande känna mig kvävd av kärlek. Självklart inte kärleken i sig, men den desperation där kärlek kan vara medlet. Tusentals människor är rädda för att vara ensamma. Vi är ett flockdjur. Också. Men inte bara. Det finns många exempel på vad människor brukar göra mot varandra för att de går in i något som jag tycker liknar en lätt psykos. Det är förmodligen en jätteviktig överlevnadsfunktion, men något med den hindrar vår utveckling. Dem som går förbi det bekväma och hellre vill se smärtan av förändring än att dö levande blir mina förebilder. Dem som kan stå mitt i himmel eller helvete men i båda fallen förstå att inget av dem är hela världen.

Så varför klänger man sig fast i förhållanden, ostätande, kommunism, arbetsplatser, tv-tittande eller rysk folkmusik när det har gått över gränsen för sundhet? Hur kan vi vara så anpassningsbara att vi slutar reflektera? Det är som om vi har dålig kondition i reflektionstänkandet. Jag menar inte att vi ska vara självmedvetna hela tiden. jag menar att processen har sin tid för var man, och ibland behöver man dreggla och kolla på tv varje kväll och ibland behöver man lära sig hur man borstar tänderna och knyter skorna. Det som skrämmer mig lite (märk att jag tar detta personligt vilket är lite galet det med) är att rätt många kollar på tv och ganska få går ut och rullar omkring på marken om de inte måste. Något i den genestiska koden eller i samhällskoden är riktigt skevt.

the countless wheels of the wagon are spinning at uneven rates. the rocky road leads to a mountain range. At first I thought there was a hidden rythm to be heard, but only flight on silent wings will cause the flood to reveal itself.

jag är så irriterad att det gör ont i hela ryggen. det susar i huvudet och kliar över hela kroppen. huden känns äcklig, precis som hela jag. jag vill inte känna min kropp, den är bara äcklig och hängig, allt jag ser är vidrigt, allt är fult.

fucked again. my mind's getting out of hand, there's another black hole, for how fucking long will it go on? whatever I'm working on I'm fucking nowhere yet, if ever, and the point of getting somewhere was just reduced to nothing - again.

or, well, it's been going on forever.

I can't stand my bloody self (if I was bloody, perhaps I would though). I can't stand this has-absolutely-no-talents-or-knowledge-or-experience-or-use-whatsoever-creature that I feel like. I try to keep it up, yes, things won't work if I don't, but I'm seriously contemplating on dropping it. Once more I feel so worthless that there is nowhere to go, except for the countries I don't live in (that being all but sweden, but hopefully quite futher away than norway still) and start from the stage of knowing nothing. Because it's basically the same thing as what I'm doing right now, but without the disappointment and grief of being a silly person. At least I imagine so, just to make things easier on myself.

Thruth is, there's no way out.

I still want to go.

Away to swich environments for a long time ahead.

Or just stop speaking to people, that'd be a thrill. Becoming a mute and loose that nagging sound until there's not even memory of it.

What should I do with me? Why am I so disappointed? Except for doing everything wrong, what's so bad about being me? I'm simply just bad enough to not be allowed to feel ok.

This is getting me futher into the crap. Writing things like this down makes me believe it's actually true and freaks me out even more, even if the obvious reason for me thinking it and writing it being some sort of hope of it not being true. (was that a strange sentence?) I wish to be saved from it. somehow reality could feel different. but it feels like crap.

I can't stand not being able to do everything I feel like being able to do.
I feel so bad for it, that I loose my value as a person, and the only thing I am still is a child who cries so that someone can pat it on it's head and later move on to doing something important which tje child will not be a part of due to lack of use.

the dreadful dream I had was definetly about the keiko (what other word is there really to use?). which in turn definetly is connected to life and everything has layers and bullshit and so on. (can I ever just say something?)

I was with my mother and one of my brothers at a food mart. and there was this old, naggered man, and this other man who was young, tall, very..adrenaline and bulky figure, very much vale tudo kind of...predator. he was also a nazi, which was concluded by his outfit.
The old man said somthing to the younger in irritation about his behavior. the younger one was aggrevated and started to go into an emotional rage which was about to extend to a physical rage. the old man was about to die. my brother was in great risk too. my mother ...I don't know. she was on the move, and not badly placed in terms of safety. o_O I wanted to get everybody to this storage section just a few meters away and I shouted and marked where to go. just by the wall behind a shelf I saw a fire extinguisher and my first thought was: "if he grabs it, they're all done. my second thought was: "he is heading for the old man, his back is against me, I can blow it to the back of his head." then I woke up. I had been really scared of the fight with this man the whole of the dream. I saw no way of defeating his rage, unless I too went into rage. I was really scared of loosing, because that would mean I couldn't protect my brother, who isn't at all capable of saving himself if he actually doesn't get the idea to run and hide properly. But then, no one could take care of him and he would die anyway. maybe. estimations only of course. I was very tense as I woke up. I've been tense since. my heart beats faster than it sould and I am trying to figure out how the hell to beat that focking asshat to gib half life style.

I felt that I couldn't use my head. because my head wasn't smart, it was scared of loosing. The other layers weren't accessible, exept the rage layer. which too could end bad, even if it's a great tool for destruction, he had greater physical chances of surviving. the fire extingúisher was.. it was like a call for the earth element instead of the rage. but again, it wasn't accessible. earth is the element I am most not of. I am just not meant to walk on this planet, I'm still only watching it. I still don't have a place here. not anywhere, really. no place, no earth. I am not allowed into my own being. how's that? I hate it. keiko is the greatest tool to get in touch with it. not to be distracted from whatever. I have to reach in so that I can die without rage. malcolm did something this monday during training, I was able to connect to how he used his feeling, and I have been trying to reach it harder since then. the blockage has to do with what I think of myself. so what is that? I feel like in the way. like crap. still. if I can go beneath that I could reach my place.

I'm still all adrenaline. I wouldn't be here and awake unless. awake maybe. but I can sence that I'm tired and would like to sleep. I can't draw. I can't move. I want to lay down and be covered in empty, warm space and not feel my body. my damned disfunctional damaged crappy body.
I can learn so much from malcolm. if it isn't too frustrating for him I hope to train much more with him. he feels like he's inside himself. a bit affected though by his aite.

I feel like a hysterical fucking asshole. blind and hysterical. waving with every limb. I feel like taking morphine and droole at the floor till someone ..hm. puts its hands on my eyes so they'll close. I am repeating myself.

I miss max. ..why am I not by him? why is he at work? why do I want to be with him, can't I just not have this wish?

Many people matter to me. I am definetly in love with at least half the population when my mood's on that side. I have extreme affection to many people and I want to be close to them, definetly. but max. ...what is he. he is the love which I need not be in love with. he's a part of me. I won't..take him away. I want to live with him. I am free. prdairughaetlög crap. I want to sleep. I shall start by turning this stupid screen off.

Vad fyller fantasi för funktion? Vad är fantasti? Vad händer om man lever i en tillvaro utan fantasi, antingen på grund av hög press, eller på grund av att alla fantasier blir uppfyllda? Jag tänkte på det här för några minuter sedan. Jag tappade nog min tankebana på vägen. Det handlade delvis om att definiera fantasins funktion. Det är kopplat till den negativt laddade tanken jag har begrundat flera dagar angående det faktum att väldigt många av de idéer man har aldrig får liv. Man gör många saker. Men mest gör man sådant man behöver göra, eller sådant man gör av rutin.



Jag gick i några timmar. Det blev inte bättre.